$2,000 FREE on your first deposit*Please note: this bonus offer is for members of the VIP player's club only and it's free to joinJust a click to Join!
Exclusive VIPSpecial offer

Visa dina skärmdumpar! - Övrigt om datorspel - Sidan 198

sports betting forums nba

Moolah view expansion island casino meny http:bmxforfloods
  • Licensed and certified online casino
  • Players welcome!
  • 100% safe and secure
  • 97% payout rates and higher
  • Exclusive member's-only bonus

Island view casino expansion

Sign-up for real money play!Open Account and Start Playing for Real

Free play here on endless game variations of the Wheel of Fortune slots

  • Wheel of CashWheel of Cash
  • Fortune CookieFortune Cookie
  • Wheel of WealthWheel of Wealth
  • Wheel of Fortune HollywoodWheel of Fortune Hollywood
  • Wheel Of Fortune Triple Extreme SpinWheel Of Fortune Triple Extreme Spin
  • Spectacular wheel of wealthSpectacular wheel of wealth

Play slots for real money

  1. Start playingClaim your free deposit bonus cash and start winning today!
  2. Open accountComplete easy registration at a secure online casino website.
  3. Make depositDeposit money using any of your preferred deposit methods.
Register with the Casino

VIP Players Club

Join the VIP club to access members-only benefits.Join the club to receive:
  • Slot tournaments
  • Monthly drawings
  • Unlimited free play
  • Loyalty rewards
  • Exclusive bonuses
Join the Club!

casino luxembourg residence (8 min), quality: 78%, likes: 574, views: 98472.. treasure island Tjäna Pengar Casino Roulette casino in vegas Online slots casino. casino expansion slots travian hommerson casino den haag openingstijden. Click to Play!

Gudmundsson flyttade sedan tillbaka till Island där Landsbanki var på väg att privatiseras i början på 2000-talet.. Därefter inledde Landsbanki en offensiv expansion med köp av en bank i.. FRM Early View FEB 2018.. Play'n GO breaks the mould with launch of a new category of online casino game. Click to Play!

Med anledning av vår internationella expansion och tillväxt kommer vi öka våra marknadsinsatser och söker nu därför en driven Marknadsassistent. Click to Play!

Islands statsminister kallar rapporten för "ett viktigt bidrag till den kommande... The expansion of debt to the banks creates deposits and deposits, of course,. the bubble economy after 1980, and its substage of casino capitalism.. “I think there is an element of truth in the view that the superstition that the. Click to Play!

The American Way


with the Nydam fibulae, see above (Fig. 1). The fibulae.... Monte Casino i det sydlige Italien (Gotfred- sen 1964:112).... Portsmouth, Rhode Island. 125–159.
www.besoksliv.se/.../21-nya-olearys-2018-storsatsar-pa-asien-44400‎

Casinos


Nyheter - Consat AB


Come out and see our 18' BayCat Center Console right out front of the Island View Casino & Resort in Gulfport, MS!.. North Carolina catamaran builder details expansion Posted on December 23rd, 2018 33rd Strike Group said an increase in.
Jeux gratuit de casino sans depot machine a sous a vendre xerox (24 min), quality:. spielen tricks island view casino garage Kan Man Tjäna Pengar På Roulette. list of casino video games what is the meaning of expansion Kan Man Tjäna.
Precis som det alltid är casinot som vinner i slutändan är det bankerna, återförsäljarna... med halvfärdiga betongskelett som vittnade om plötsligt avstannad expansion... Island – alla bubblors moder (därför kommer det krascha igen)... which forever changed the way investors and researchers view the stock market…
casino vancouver island (10 min), quality: 95%, likes: 929, views: 99351. blue. unlocking equipment slots borderlands 2 types of expansion slots and cards.

Bet At Home Casino Bonus


island view casino expansion
Nya casino 2018Marknadens första sajt som jämför 100 tals nya casinon. Syftet med erbjudandet är att säkerställa expansionen i gjorda.. ut stora mängder pengar till typ Cayman island skatteparadis.. Givetvis är dom kopplade med Leox: http://www.mynewsdesk.com/se/view/pr...koncern-523670
Source: Aerial View of the Coast (geoplaneta.com). 1.1.. Santa Clara island. Mount. Igueldo. Arabicobaja Point. DONOSTIA-SAN. Á. Casino. At the beginning of the 20th century, the urban growth of the Gross district gave rise to the.. expansion of services aimed at the use and enjoyment of the beach, carried out in.

island view casino expansion År 1791 fick en ung officer i Royal Navy i uppdrag att utforska Nordamerikas kust norr om den 30:e breddgraden.
Att han tidigare seglat tillsammans med självaste kapten James Cook bidrog antagligen till att han fick ensamt befäl över skeppen Discovery och Chatham.
Fyra och ett halvt år senare seglade han uppför Themsen, efter att ha gjort en utmärkt kartläggning av bland annat British Columbias vindpinade kust.
Den unge officeren var åter hemma i England.
Hans namn var George Vancouver.
Det var i april 2010.
Under tiden som jag var hemma i Sverige, och senare i de vilda, avlägsna Altun Shanbergen i västra Kina, hade Helen fortsatt sin cykeltur på den Afrikanska kontinenten.
Till sist hade hon tagit sig ända ner till Kapstaden.
När vi tillsammans cyklat och paddlat genom länder som Guinea, Senegal och Mauretanien, hade vi under ett oändligt antal timmar diskuterat potentiella framtida mål för våra trampande fötter.
Alaska och norra delen av Kanada var på bådas topplistor.
Dock kom vi på att denna del av världen passar sig bäst på sommarhalvåret — och när de abstrakta planerna började ta verkliga former flyttade vi hela trippen en aning söderut.
British Columbia i stället för Alaska.
USA med de Klippigaste Bergen i världen som ett substitut för arktiska Kanada.
Dock började resan på Vancouver Island.
En ö som naturligtvis fått sitt namn från en viss engelsk officer i slutet av 1700-talet.
Vi hade under ett par dagar bott hemma hos Annie and Wardy, gamla vänner till Helen, i Victoria, British Columbias huvudstad, som är belägen på den väldiga öns södra udde.
Staden fungerade dock mest som en sista inköpsbas.
Mat, liggunderlag, gas, samt pepparsprej till försvar mot attackerande björnar skulle hittas och köpas.
Till sist var vi klara och gav oss iväg norrut, längs Vancouver Islands östkust.
On the road again!
Mycket av cyklingen i de här trakterna handlar om björnar.
När cyklister av samma skrot och korn träffar på varandra är därför ett av de stora samtalsämnena just dessa nallar.
Andra områden i världen har andra stora samtalsämnen som förr eller senare alltid kommer upp.
I Östafrika är det stenkastandet i Etiopien som avhandlas, och i Kina är det alltid Tibet och hur man lyckats lura polisen på ett eller annat sätt.
Men i västra Kanada är ämnet alltså björnar.
Första gången jag hörde talas om det var av Tom, en irländare jag träffade i Pakistan år 2004, och som jag ännu inte kan matcha i antal cyklade kilometer.
Och det är något vi inte gör.
Kvällsmaten lagar vi cirka 100 meter iväg från tältplatsen, och väskorna med mat försöker vi hissa upp i träden, högre än även den störste av grizzlybjörnar kan nå.
Och sen, som en sista utväg har vi alltså pepparspray med oss.
En annan detalj som en del cyklister och vandrare har är en liten bjällra som hela tiden ger ifrån sig ett klickande ljud, som gör att björnen hör dig ifrån långt håll, och därför hinner försvinna innan ett eventuellt förödande möte uppstår.
Men jag vet inte hur sant de där sista meningarna egentligen är.
Ett skämt om hur man skiljer svartbjörnens avföring från grizzlyns går runt på nätet: Svartbjörnens sägs innehålla rester av bär och päls.
Grizzlyns avföring sägs innehålla bjällror och ska visst lukta peppar.
Protects you from Grizzly Bears, Polar Bears, Black Bears and maybe even from Bear Grylls.
De drygt 500 kilometerna bestod först mest av hård trafik, granskog och backar — för att sen övergå till det mer trevliga: lite trafik, granskog och små bergspass.
Ibland höjde jag ett glatt, men fundersamt ögonbryn över att det fortfarande låg så pass mycket snö kvar på de avlägsna bergstopparna på fastlandet.
Ett tillfälle jag minns lite starkare är när vi passerade öns högsta bergspass höjd okänd och på andra sidan fick en vacker vy över det spetsiga och snöklädda Pinder Peak.
Bro… Vi kom att ana det enormt rika djurliv som finns på ön — stora rovfåglar, bland annat örnar, svävade ibland ovanför oss.
I gräset vid vägkanten kunde jag vid något tillfälle se en stor gulsvart orm slingra sig iväg — och vid hela tre tillfällen under vår vecka på ön såg jag svartbjörnar springa iväg på förvånansvärt långa och smidiga ben.
Vid ett av de här tillfällena kom vi nära nog att under några sekunder möte djurets blick, innan den lufsade in bland de regnvåta granarna.
Svartbjörnar är inget att oroa sig för — de är lika ofarliga för en människa som till exempel vargar.
Vi passerade småstäder och byar som Nanaimo, Parksville, och Campbell River, där jag en stund fick lyssna på en äldre herres föredrag om allt mellan himmel och jord, och mellan istid och nutid, medan jag vaktade cyklarna under tiden Helen köpte mat.
Han berättade att Cape Scott på nordvästra delen av ön en gång i tiden var en Skandinavisk bosättning och att en gammal norrman fungerat som en slags borgmästare.
Vacker natur — men inget i jämförelse vad som komma skall… Kanadensarna själva har hittills visat sig vara ett vänligt och nyfiket knippe karaktärer som ofta tar kontakt och frågar vad vi håller på med, om vi är tokiga, om vi vill ha ett kort taget på oss, eller dylikt.
När vi vid något tillfälle campat mer eller mindre öppet vid vägkanten har folk bara lett mot oss och vinkat.
Eller ja, vid ett annat tillfälle fick vi till och med rådet att campa ute i skogen om vi inte ville betala för någon camping.
Så mycket för den bristen på allemansrätt som alltid förfasas över i Sveriges olika outdoorforum… Cyklingen jag gjorde hemma i Sverige innan avfärd hade antagligen hjälpt, men inte så mycket som jag önskat.
Det var slitsamt, jag var ur form och våra dagsetapper blev kortare för varje dag som gick.
Vår färd över Vancouver Island tog sina sista andetag där vägen mot Port Hardy slutade.
Port Hardy där färjan mot Bella Coola, Heckman Passet och Tweedsmuir Provincial Park avgår från.
Under en dag och två nätter skumpande vi fram längs uddar, skär och genom trånga ändlösa passager.
Skogsbeklädda bergsväggar steg brant ur det mörka, kalla vattnet och försvann i ett vitt virrvarr av dimma, moln och snöklädda bergstoppar — allt medan tunga regndroppar föll i allt snabbare takt på Chilliwacks tappra Drottning.
Mitt tält, bara nyanser ljusare än de dystra granar som tog vid där vattnet tog slut, stod i skeppets akter och gav inte vika en tum för naturens nycker.
Men skapade däremot många oroliga kommentarer från våra medpassagerare — som nästan enbart bestod av Kanadas ursprungsbefolkning.
Det nästintill mystiska område som vi sakta färdades över tillhör den största ficka kustbunden tempererad regnskog i världen och har ett rikt djurliv med valar, späckhuggare, björnar och enorma älgar — men tyvärr såg vi inte mycket av detta på grund av det bistra, dimmiga vädret.
Är man i en regnskog så är man.
Vi lade till vid kajer i små anonyma byar i trakter vars fjordliknande landskap påminde om de nordliga breddgrader där skeppet en gång skapats.
Vid ett tillfälle fick vi lämna skeppet för att gå en kort promenad i en av dessa byar-från-en-annan-tid.
Utanför postkontoret varnade en skylt för björnar.
Great Bear Rainforest från Chilliwacks Drottning… Hem ljuva Hem.
Den andra natten tog slut och vi rullade nerför landbryggan.
De få kilometer in till Bella Coola var häpnadsväckande.
På vår högersida dominerade träd och buskar som stod så tätt att de tycktes ha växt ihop en gång i tiden och numera bara var en enda jättestor växt, antagligen köttätande.
På sina ställen växte decimetertjock mossa och på andra ställen hängde ljusgröna draperiliknande schabrak ner från de grova grenarna som i naturens sista stora föreställning.
På vår vänstersida fanns havet i form av en stor vik.
På andra sidan vattnet dominerade höga berg vars toppar skymdes av moln.
Men inte tunga regnmoln — utan vackra bomullsmoln, som solens strålar brände igenom med ett svagt rosa sken.
Det var mycket vackert och den tidiga morgonen skapade en mycket speciell atmosfär.
Mina tankar drogs återigen till vårt västra grannland.
Till sist var jag övertygad om ett av de jättelika trollen från de urgamla norska folksagorna skulle resa sig bakom bergen och stirra på oss med gula, intetsägande ögon.
Är inte troll rädda för kyrkklockor?
Jag tittade mig omkring, men såg inga på vägen in till byn.
Längs vägen in till Bella Coola… Vi rullade in- och ut ur Bella Coola.
En stund senare passerade vi också floden med samma namn.
Ovan härskade fortfarande grönklädda berg, med vitprickiga toppar.
Bergen blev högre ju längre österut vi tog oss, och det var hela tiden ytterst vackert, som taget ur en saga.
Jag blev stel i nacken på grund av alla beundrande blickar jag skänkte bergen, de höga vattenfallen som tyst föll nerför dess sidor, och de stora rovfåglar som ständigt flög runt om dem, som om de ville beskydda dem, behålla dem, som om de blivit bergtagna likt Gollum av Ringen, i ett annat berg, i en annan tid.
Vi slog upp tälten där asfalten försvann och gruset tog vid.
Vi lagade mat, tillräckligt långt bort från våra tält, hoppades vi.
Björnar är fina — men de hör inte hemma i människors nattläger.
Vi diskade i en vild, snabb flod.
I Afrika fick vi ibland hålla utkik efter krokodiler vid dessa tillfällen.
Det behövde vi inte denna gång.
Men olyckan var ändå framme — floden tog tag om Helens matkärl och släppte inte tag om det.
Helen kunde bara titta på när det försvann i det vilda, vitbrusande vattnet.
Det var dagen efter.
Under fyra timmar gick, drog, och cyklade vi uppför Heckmanpasset.
The Hill i lokalbornas ögon.
The Hill, märk väl.
Passet har ett stort symboliskt värde bland traktens invånare, eftersom det var de som byggde den.
Med benhård vilja, stort mod och en bulldozer från var håll.
British Columbias politiker hade sagt att det var omöjligt, livsfarligt, och att det inte fanns pengar till projektet.
De hårdföra lokalborna var av en annan åsikt, och byggde vägen över bergen, till- och från Bella Coola, helt själva.
Dock så kan man läsa att det har hänt att turister har tagit sig över passet, bara för att sedan vägra resa tillbaka samma väg — den var brant, för farlig, och för svår.
Istället skeppades de ut ur Bella Coola.
Så kan det gå.
Idag pratar inte gärna British Columbia om vägen, eller om hur den blev till.
Den följer nämligen inte riktigt reglementet om hur en väg ska se ut, hur brant den får vara, skyddsräckens vara eller inte vara.
Sen skäms de antagligen över att traktens lokala bönder, fiskare och skogshuggare klarade av något som de högavlönade ingenjörerna på Kontoret inne i civilisationen påstått vara en omöjlighet.
Vägen var tuff — men kanske inte riktigt så jobbig som jag trott.
Vi kom upp, vi såg, vi fortsatte cykla.
Och det över resans hittills största höjdpunkt: Chilcotinplatån.
Helen på väg uppför passet… Passet var brant!
Ser ni vägen där nere?
På toppen av Heckmanpasset!
Nedan följer ett kort videoklipp från mittersta island view casino expansion av passet.
Först gick det upp, sen ner och sen upp igen.
Detta är från nedfärden.
Och jag tränar på att filma fortfarande… Det jag främst kommer att minnas från dagarna på platån var färgerna.
Bleka, men på samma gång ytterst fascinerande — som färgerna i en tavla av Monet.
Vissa områden, ibland framför oss, ibland bakom oss, steg höga okända berg mot himlen, och på närmre håll njöt vi av dammar och små, halvt igenväxta vattendrag, som fick mig att tänka på Thoreaus utopiska paradis vid sjön Walden.
Och den här delen av Kanada har uppenbarligen blivit tilldelad samma generösa ynnest.
Den underbara Chilcotinplatån… Samma dag som vi cyklat uppför passet såg vi en svartbjörnshona med en unge i vägkanten.
Vi saktade in, men höll oss på avstånd, och kunde se hur de båda björnarna varken visste ut eller in.
De snurrade runt ett par varv, och den lille hoppade upp på en sten för att se bättre, innan de slutligen beslöt sig för att försvinna in bland träden.
Det var björn nummer sex och sju.
Sju björnar på mindre än två veckor i Kanada!
Men det var inte slut med djurupplevelserna där.
Ett par dagar sedan såg vi en ung varg i skuggan under en vägskylt.
När han såg oss lufsade han sakta in bland några lövträd och stannade till några sekunder innan också den var om uppslukad av omgivningen.
Det var första gången i mitt liv som jag såg en varg, och jag njöt av den spektakulära uppvisningen.
Det kan faktiskt ha varit en prärievarg också — vi är inte helt säkra.
Det var fantastiskt oavsett.
Svartbjörnar… Sluttrampat för dagen… Det skulle ta oss sju dagar att ta oss längs den nästan 500 kilometer långa vägen från Bella Coola till Williams Lake.
Vi passerade ställen som Anahim, Tatla Lake och Alexis Creek under vår stadiga men långsamma resa österut.
Ofta började okända människor att prata med oss.
Samtliga, både First Nations och europaättlingar, mös upp till öronen när vi förklarade hur vackert området var.
Någonstans på vägen… Förvandlingen i naturen blir allt tydligare… Vackert?
En natt missade jag händelser som jag måste erkänna att jag velat uppleva.
Efter mer än tusen nätter i tält världen över så sover jag lika bra, om inte bättre, i mitt portabla palats, som i vilken säng som helst.
Och efter långa cykeldagar sover jag extra djupt… Helen väckte mig vid den okristliga tiden 06:30: Lars, we should leave!
Och sen pladdrade hon vidare om uppspelta människoröster i mörkret, avfyrade gevär, och de karaktäristiska lätena av en puma — världens fjärde största kattdjur.
Jag hade missat allt.
De som fått mig att vakna till och yrvaket reflektera över att det här, minsann, är precis som i Afrika.
Visst, det har hänt att jag vaknat när jägare avfyrat sitt gevär när jag sovit ute i den afrikanska bushen.
Men inte så ofta att det motiverar en skänkt tanke i gränslandet mellan sömn och vakenhet.
Men sömnens vägar äro outgrundliga, och bör därför hållas helig — något som min hysteriskt morgonpigga reskamrat inte är särskilt bra på.
Hur som helst hade följande hänt under natten: En puma närmade sig.
Traktens hundar blev som galna.
Deras hussar blev ännu galnare.
En del av hussarna gick därför ut i mörkret med gevär.
Tre skott avfyrades om någon eller något träffades vet vi inte.
Mitt i detta inferno campade vi.
Det gjorde inte Helen.
Hon var vaken och kunde på morgonen regera i skvaller över de första kopparna kaffe.
Jag själv mindes bara tre sömnsuddiga skott och onyanserade tankar om Afrika.
Jag ute i sumpmarken… allt för ett foto!
Resultatet blev tyvärr inte särskilt bra.
Fotoplatsen… Det blev mer och mer bebyggt ju längre österut vi kom.
Bergen blev de kullar och de djupa björnrika skogarna blev till rancher och en och annan skogsdunge.
Det var fortfarande vackert — men känslan av att få uppleva något speciellt försvann och ersattes av längtan efter andra områden.
De grönröda Monetfärgerna från platån blev till gyllengula fält av sädesslag.
En eftermiddag började vägen sjunka och efter en lång nerförsbacke kom vi ner till den kraftfulla Fraserfloden.
Där stannade vi och den sista natten innan Williams Lake sov vi på en klipphylla ovan flodens västra strand.
Floden definierar också det östra slutet på Chilcotinplatån- och också slutet på min historia om vår färd över densamma.
Mitt tält under bron som leder bort från Chilcotinplatån… Promenade des Glaciers När jag senare hemma hos Tom i Valemount bläddrade i en bok från det alltid lika överoptimistiska guideboksförlaget Lonely Planet beskrev författarna den lilla staden med orden: Finns det en riktigt cowboystad, så är det Williams Lake.
Vi andra, som inte lider av några bokstavskombinationer — var staden inte mer än en gammal hederlig skithåla.
Vi stannade länge nog i Williams Lake för att äta oss övermätta på ett välkänd amerikansk hamburgerhak, innan vi började cykla söderut.
Äventyret, om det nu fanns ett sådant på Chilcotinplatån, var slut.
En väg, svårt drabbad av billister, tog oss söderut under en och en halv dag.
Tiden, sträckan och denna blogg var och är ett slags mellanspel.
Vi ville in i intressantare och vackrare områden, och för en gångs skull var framtiden viktigare än nuet.
Vid byn 100 Mile House svängde vi österut och kom under en eftermiddag ut på en grusväg som ledde oss upp och ner och förbi Horseshoe Lake.
Dagen efter kom vi fram till våra värdar i Bridge Lake, som vi fått kontakt med via en couchsurfingliknande organisation, fast för långfärdscyklister.
Vi slog upp våra tält i deras trädgård och under två dagar fick vi njuta av underbar mat inte pasta och tonfiskquad-bikekörning, skogspromenader med labradoren Daisy och kanotpaddling.
Det allra bästa var kanske att deras sommargrannar från Kalifornien tog oss med på en båttur på sjön.
Med oss menar jag mig själv och Helen, samt tre andra europeiska cyklister som råkade vara i området samtidigt….
Det bästa var när vi var klara med paddlingen.
Precis innan solen gick ner!
Då blev vi blev inbjudna upp till amerikanarnas balkong och blev välkomnade med ett glas vin.
Inte vår båt… Hm… definitivt inte vår chaufför… Jag satt där och njöt av vinet, utsikten, kvällningen och av att jag valt bort livet med heltidsjobb och fem veckors semester, belånade villor, fredagsmys framför plasma-teveapparater och fula IKEA-sängar.
Solen gick sakta ner och i trädgården nedanför strosade en ankfamilj fram med vaggande gång.
Vi tittade på dem en stund.
En bror till mannen som ägde huset var där.
Några glas vin hade runnit ner, han talade högt och mycket.
Hans son hade, på hans begäran, skrivit på för armén.
Jag tog en klunk vin.
Ett par chips med hummus.
Den var utsökt trots att den blivit inköpt på lågpriskedjan Trader Joe´s.
Vädret som under ett par veckor varit enastående visade en annan sida samma dag som vi lämnade våra nya vänner i Bridge Lake.
Förmiddagen var dock fortsatt bra väder.
Vi rullade utmed en helt bilfri gammal skogsväg som värdparet i Bridge Lake rekommenderat.
Under fyra mil såg vi inte till en enda bil och vi hade de skarpa kurvorna, bäckarna och de vackra jättelika goliattujorna helt för oss själva.
Vi kom fram till en asfaltsväg och började cykla norrut igen.
Efter ett par dagar med mycket regn kom vi fram till Valemount där vi stannade en natt hos Tom — en annan medlem i den delikata touringklubben, likt värdarna i Bridge Lake.
Vi stannade en natt, åt god mat, drack öl och bläddrade i någon gammal guidebok.
Ett tåg åkte förbi mitt tält en kväll… …och jag passade på att ta ett par kort!
Helen samlar in vatten för natten… I dalen där Valemount ligger började saker hända.
Jag såg vita berg.
Några nära — några längre bort.
Mitt livs första glimt av denna mytomspunna kedja som reser sig som en vägg upp ur prärien och som en gång i tiden hade skrämt halvt ihjäl de nybyggare som under månader hade korsat prärien från öst till väst på hästryggen.
Antagligen hade de hört rykten om bergen genom indianer och pälsjägare — men det är ändå lätt att föreställa sig den chockvåg av rädsla de måste känt när de närmade sig bergen som blev högre för var dag.
Dagen efter Valemount passerade vi Mount Robson — det högsta berget i kanadensiska Klippiga bergen och även om toppen var skymd av moln njöt vi av vyn.
Samtidigt som vi stod och njöt av berget befann vi oss på resans nordligaste punkt.
Mt Robson… Vi närmade oss Jasper, där vi senare fyllde på med mat för fyra dagar.
Framför oss låg den berömda vägen Icefield Parkway, på franska det betydligt vackrare Promenade des Glaciers.
Tyvärr var vädret inte det bästa.
Det regnade inte varje dag, men tunga svarta moln gjorde det hela till en mindre minnesvärd upplevelse än vad det hade kunnat vara.
Vi passerade områden som Athabascaglaciären, Mistayasjön och Crowfootglaciären under vår färd söderut.
Ett par gånger passerade vi för säsongen stängda campingar, där vi slog upp våra tält.
Stängda campingar är på en del sätt bättre än öppna — för när de är stängda finns det ingen som kan ta hutlöst betalt för ett par kvadratmeter gyttjigt gräs.
En bit av utsikten… En glaciär och fina färger… Vägen… En bergssjö… Ännu en!
Ja, denna ren såg vi också!
Jag har ingen zoom….
Vägen var kantade av varningsskyltar.
Varning för björnar, varning för älgar, varning-för-allt.
Dock såg vi inte andra djur än ekorrar och fåglar.
Och turister i tusentals.
I jämförelse såg vi ofta björnar på Chilcotinplatån.
Men där fanns bara några enstaka varningsskyltar, samt några få turister.
Vilket tror ni jag föredrar?
Men det var så det var på Promenade des Glaciers.
Ett område som en gång varit vilt, storslaget, utmanande, låg nu under människans kontroll.
Vägen var en vingklippt falk, ett lejon som slutat ryta, en dansande björn på en rysk cirkus där publiken bestod av självförverkligade människor med hyrda husbilar.
Men det var vackert.
Hade solen tittat fram hade vägen kanske varit den finaste jag någonsin cyklat på.
Men det var bara ett skal.
Vägen saknade den själ som vi uppskattat och lärt känna uppe på Chilcotinplatån.
Vi kom till Lake Louise och svängde på en mindre väg, längs Bowdalen.
Vi hade kommit ner på en aning lägre höjd, och solen sken på en nu klarblå himmel.
Vi tog lång tid på oss, men till sist nådde vi Banff.
På drift mot Idaho Banff.
Vi stannade där i fyra nätter.
Den första natten i en park strax utanför.
Väktare Nielsen väckte oss bryskt med orden att han skulle se till att vi hamnade i rätten om vi inte genast försvann.
Dels var det olagligt att campa och dels vimlade det av björnar i området.
Men han var ändå bra — väktare Nielsen.
Han gjorde bara sitt jobb.
Och han var uppriktigt intresserad av vår resa.
Vi packade ihop och checkade in på ett hostel.
Resans första betalda övernattningar.
Via Canmore tog vi oss tillbaka till bergen.
Asfalten blev grus då vägen svängde av och försvann runt det första passet.
En skylt berättade att vi var i Björnland.
Som om vi inte visste!
Vi hade alltid våra behållare med pepparspray redo — fastspända på cyklarna.
Vi tog oss vidare genom björnarnas land och kom ner till vackra Spray Valley.
Vi följde grusvägen längs olika sjöar och passerade berg så nära att det gick att ta på dem.
Vägen var oerhört vacker — och vi var där ensamma!
En lång nerförsbacke tog oss tillbaka till asfalten, men bara för en kort stund.
På vår karta fans det ett bergspass över vars topp ett stygn var draget.
Likt ett sår som snart skulle bli ett ärr.
Det var alltså ingen väg — utan en vandringsled.
Bara namnet gör ju så att man vill dra sin cykel över det.
Samtidigt skulle vi slippa en omväg på tråkig asfalt.
Först var vi bara tvungna att runda Kananaskissjön.
Passet var ungefär lika brant som en slalombacke och stigen vi följde var en produkt av de terrängfordon som en gång i tiden dragit de telefonkablar som hängde över våra huvuden.
Vägen var ofta oerhört brant — att cykla hela tiden var inte att tänka på.
Till sist var vi uppe och Alberta blev återigen Brittish Columbia.
Vi rullade ner i Elk Valley — av några dammiga turistbroschyrer kallad för Kanadas Serengeti.
Några djur såg vi dock inte till på denna sträcka.
Istället passerade vi flera gånger stora gruvområden.
Återigen kom tillbaka på asfalt och nu var det ingen tvekan längre.
Nu skulle vi byta land.
En gammal bro i de kanadensiska Klippiga Bergen… Samma dag som vi passerade gränsen stannade vi till i den lilla staden Eureka.
Vi har ingen aning om stadens namn har något samband med Arkimedes eller inte — men oavsett blev vi inbjudna att stanna över natt hos en familj i ett stort trähus.
Där gjorde vi sådant som amerikaner gör: käkade hamburgare, kollade i bibeln, undersökte familjefaderns halvautomatiska prickskyttegevär och annat kul.
De var vänliga och väldigt intressanta på sitt sätt.
Dagen efter satt vi på ett café och drack kaffe.
Vi skulle precis börja cykla mot Yellowstone nationalpark, men ingen av oss var riktigt sugen på att ta första trampet.
Caféet var mysigt och kaffet gott.
Varför cyklar vi inte mot Idaho istället?
Vädret ser ut att vara bättre där än nere i Yellowstone!
Samtidigt övergav vi planerna på att cykla The Great Divide Route — den väg som jag har tjatat och tjatat om här på bloggen.
De största anledningarna till det är 1 Årstiden.
Vi är för sent ute… Regn och regn och regn uppe i bergen.
Vi cyklade till sist ut ur Eureka och slog på natten upp tältet vid Lake Koocanusa.
På många ställen i USA har det funnits gratiscampingar att slå upp tältet på när mörkret närmar sig.
Men här i USA har man på sina ställen satt upp skyltar som visar att man faktiskt får stanna en natt.
Ett smart drag, naturligtvis.
Eftersom förbjudsskyltarna i Kanada och Europa endast får effekten av att jag och andra inom samma subkultur slår upp tältet ändå.
Ett mycket bra sätt att göra det olagliga lagligt är ju helt enkelt att strunta i att förbjuda det.
Oftast var vägarna spännande!
Och bergspassen höga… Ibland är det inte roligt att vara en förlorad cyklist.
Vi hamnade ibland på konstiga och farliga platser.
Här i närheten av Crystal Lake.
Ni kan läsa mer om platsen.
Vi var fortfarande kvar i Montana och vi fick verkligen se det Montana jag fantiserat om.
Enorma farmer med hästar betandes på böljande grässlätter med höga berg i bakgrunden, väldiga pickupfordon med skällande hundar på flaket, djupa viltrika granskogar och långa avstånd mellan byarna.
Människorna, trots biblar och prickskyttegevär, var vänliga på ett sätt som vita människor aldrig har varit mot mig förut.
En restaurangägarinna bjöd oss på både kaffe och coca-cola under en regnig dag längs Koocanusasjön.
Kvinnan ville att jag skulle komma ihåg hennes lilla by.
Och det kommer att fungera.
För visst kommer jag att komma ihåg Plains!
Vi läste vår karta noggrant.
Vi letade reda på de grusvägar som på en och samma gång skulle ge oss större upplevelser, genvägar och vackrare foton.
I regnets Montana gav det oss även skitigare kläder.
Dem hade vi varje dag.
Huvudlederna tyckes följa dalgångarna — men de tuffare grusvägarna försvann upp i bergen.
Strax efter Plains var det åter dags för en grusväg och ännu ett bergspass.
Ett bergspass om dagen — det mår kroppen bra av.
Namnet var Siegel Pass.
Vi kom ner på andra sidan och till sist nådde vi väg nummer 12 strax väster om Missoula.
Det var den väg som skulle ta oss från Montana till Idaho, via Lolo pass.
Wohooo — Idahooo Södra sidan av Lolo Pass… Lolo pass var ett ganska högt och mycket vackert bergspass med en blodig historia.
Passet användes först av Nez Perceindianerna och blev sedermera även känt för de vita genom upptäcktsresandena Lewis och Clark.
Passet spelade en viktig roll under Indiankrigen och flera slag utspelades i trakten.
Hur ligger det egentligen till med det där…?
How the West was Won och några anekdoter — den korta versionen: År 1492 kom Christoffer Columbus till Karibien och välkomnades innerligt av Tainoindianerna på ön San Salvador.
Snart insåg européerna att det fanns pengar att tjäna och i spåren av deras härjningar förintades hela folkslag och hundratusentals människor mördades under det kommande decenniet.
Tainoindianerna som så vänligt hade mottagit den europeiske sjöfararen blev totalt utrotade.
Men de utrotade inte bara människor — skogar föll och fåglar och fiskar försvann.
Till sist hade de skövlat hela ön — och lämnade den åt sitt öde.
Rykten om spanjorernas härjningar hade redan nått folken på fastlandets östkust när engelsmännen steg iland på Virginas kust år 1607.
Några år senare var den första kolonin ett faktum.
Samtidigt gifte sig John Rolfe med en dotter till Powhatanhövdingen Wahunsonacock — och hövdingen tvingades delvis ta parti för engelsmännen.
Namnet på kvinnan Rolfe gifte sig med?
När hövdingen dog gjorde Powhatfolket uppror.
I island view casino expansion andra områden började det hela fredligare.
Indianerna hjälpte de vita att överleva.
De gav dem mat och kläder.
Det förändrades när skeppslast efter skeppslast av européer anlände.
De vita skövlade skogarna och tvingade indianerna att fly västerut.
Bufflarna minskade under tiden från ca 40 miljoner till några tusen på några få årtionden.
De vitas nöjesjakt var orsaken.
Indianerna fick inte mat eller kläder och dog i tusentals.
Men i sin expansion västerut påträffade de vita oväntat hårt motstånd från de beridna prärieindianerna.
Allra fientligaste mot de vita erövrarna var oglalagrenen av sioxerna, bland annat under ledaren Red Cloud.
Hos hunkpapastammen fanns en ung man i 25-årsåldern som redan var en ansedd jägare och krigare.
Hans namn var Tatanka Yotanka, Sitting Bull.
Crazy Horse var en annan karismatisk krigshövding som ingen vit motståndare någonsin besegrade i strid.
År 1876 skulle de två sistnämnda bli kända över hela Nordamerika, då de krossade överstelöjtnant Custers kavallari till siste man under slaget vid Little Big Horn.
Bland de soldater som inte klarade av Sitting Bulls krigare den gången fanns bland annat Ansagarius Borén, född 1850 i Linköping och Emil O Jonsson, född i Kalmar 1853.
Bilden tagen från Wikipedia Ungefär samtidigt gjorde ett antal apacher hårt motstånd nere i de torra bergiga områdena i sydväst.
Bland annat var det krigare och hövdingar som Mangas Colorado, Victorio, och Goyathlay — som skulle bli den sista stora apachehövdingen.
De vita kände honom som Geronimo.
Han dog i fångenskap 1909 i Fort Sill.
Där fanns också den gamle, rynkige Nana, som fortfarande deltog i strid och var mycket fruktad vid fyllda 70.
In an age where one left the fighting to the younger warriors, he had a tenacity, stamina, courage and cruelty, which characterized an true Apache warrior.
Nana died at Fort Sill on May 19, 1896, at the age of 96.
He had the longest fighting career of any of the Apache warriors.
Man brukar räkna massakern vid Wounded Knee år 1890 som slutet för indianernas väpnade försvar av sitt land.
På morgonen den 29 december slet överste James W Forsyths Hotchkisskulsprutor itu nästan 300 av hövding Big Foots folk.
De flesta kvinnor och barn som var på flykt ifrån Cheyenne Riverreservatet.
Hövding ligger för döden vid Wounded Knee.
Bilden tagen från Wikipedia.
När jag blickar tillbaka från min ålders höga berg, kan jag ännu se de mördade kvinnorna och barnen utspridda längs den vindlande strömfåran.
Och jag kan se att något annat också dog där i den blodiga leran och begravdes i snöstormen.
Indianernas dröm dog där.
Det var en vacker dröm… Kretsen är bruten och vi är skingrade.
Det finns ingen kärna längre, och det heliga trädet har dött.
Lutningen var inte stark.
Men i stort sett gick det nerför i över 10 mil.
Tyvärr regnade det nästan hela tiden.
På vår vänstra sida flöt Clearwater River.
Till sist tog väg 12, en gång känd som Lolo Trail, slut.
Vi började återigen klättra.
Först uppför White Birdpass — resans helt klart vackraste pass.
Uppvägen var inget speciellt — men nerförsbacken på andra sidan var mycket speciellt.
Det var allt som ett riktigt pass ska vara.
Enorma gulbruna vidder i vågliknande formationer och där vägen huggits ut ur klippväggen.
Nedanför oss fanns de ängar där Nec Perceindianerna en gång besegrade de vita i det så kallade Battle of the White Bird Canyon.
Indianerna klarade sig med tre skadade krigare.
Så här gick det för Nez Perceindianerna till sist.
En gång känd som Lolo Trail.
White Bird Pass — ni ser en bit av vägen till höger i bild.
En tältplats i Idaho… Link bilden — som är tagen halvvägs mellan.
Nä, jag kommer inte ihåg.
Vi fortsatte söderut och passerade småstäder som Riggins, McCall och Cascade.
Omgivningarna var omväxlande vackra med berg och prärieliknande landskap och de lite tråkigare farmlandskapen.
Efter att ha passerat det sista passet — Horseshoe pass, rullade vi ända in i Boise.
The Loneliest Road in America Efter en vecka hos våra värdar i Boise var vi åter redo för Vägen och de allt kallare tältnätterna.
Cykelväskorna var packade med mat för fyra dagar.
De öde områdena söder om Snake River i Idaho och nordöstra Nevada är inte kända för affärer och snabbmatskedjor.
Vägen ut ur Boise var vedervärdig.
Hårt trafikerad av överdimensionerade lastbilar med efterföljande svarta avgasmoln, gamla rostiga pickupbilar framförda i hiskeliga hastigheter av skäggprydda förare som ömsom vinkade ömsom visade otäcka drag av patologisk narcissism.
Kanske tittade de i backspegeln, men såg bara sina egna ansikten — störst och bäst.
De verkade inte bry sig om att de trängde ut oss i väggrenen eller värre.
Att de inte insett att de enbart ägde en bil eller lastbil och inte den väg där vi gemensamt färdades på var ett bistert faktum.
Samtidigt gjorde vi vårat bästa att undvika delar av gamla däck, vassa metallbitar och annat som vanprydde vägen.
Vi fick nog och svängde av tidigare än planerat.
Nu skulle det ta oss en halvdag längre att nå gränsen till Nevada — men det var det värt!
Nej, det är inte denna väg som vägen i brevet handlar om.
Vi fick den mindre vägen för oss själva.
Naturen var helt förändrad.
På bara några dagar hade naturen gått från granskog med regn till halvöken med torra buskar.
Solen höll på att gå ner, vi stannade.
Jag trodde Helen skulle förslå camping bakom kullarna en bit därifrån.
Men hon ville ta en snabb matpaus och fortsätta cykla.
En stund senare cyklade vi med stängsel på var sin sida i ett platt landskap.
Solen blev röd, orange, lila och till sist svart.
Min pannlampa lös upp vägen framför mig.
Då fick jag punktering — en av många den sista tiden.
Jag pumpade upp däcket och cyklade ett par kilometer och sen stannade jag och pumpade upp det igen.
En kille på motorcykel stannade i halvmörkret.
Vi försäkrade honom att så var fallet.
Till sist hittade vi en undanskymd tältplats bakom några kullar bara någon kilometer norr om Snake River.
Helen lagade kvällsmaten medan jag gjorde det samma med mitt platta däck.
Morgonen efter tog vi oss över floden i ett område av föga intressant lantbruk.
Strax efter åt vi frukost på ett café i byn Grand View.
En bordsgranne i cowboyhatt åt en sallad, vilket jag tyckte var en aning okaraktäristiskt.
Sekunden senare får han in en stek med tillhörande potatismos.
Det stämmer bättre med mina förutfattade meningar.
Våra andra grannar bestod av två soldater från US Airforce samt ett grabbgäng, troligen från Duck Valleyreservatet.
På väggen ovan kassan satt ett anslag vars text löd: Indirect Vegetarian: I eat cow.
Denna delen av landet är starkt republikanskt.
De förstår inte bättre.
De kan inte avgöra vad som är roligt och vad som bara är smaklöst.
Inte den gången jag skrivit om… USA har varit riktigt skoj att se.
Vid ett par tillfällen har vi blivit inbjudna av människor vi tidigare inte träffat — och sen har ägarna rest bort och lämnat oss ensamma i huset.
De tycks lita blind på oss.
De gör de rätt i så klart, men skulle du låna ut ditt hus till två cyklande amerikanare?
Jag hoppas i alla fall det.
Det passar helt enkelt inte in.
Det är en paradox i landet där de säger sig älska frihet mest av allt.
Men här har jag som sagt träffat människor som lånat ut deras hus till mig -och kanske ligger sanningen någonstans där.
Kanske tänker amerikanen att det är värt att chansa.
Kanske tänker hon att om jag inte längre kan låna ut mitt hus till främlingar, om det har gått så långt, så har den amerikanska drömmen gått förlorad -och då betyder inte mitt hus någonting i alla fall.
Kanske känner hon att det är hennes skyldighet att vara öppen emot, att lita på, främlingar.
Vi cyklade vidare söderut.
På kvällen nådde vi en den punkt på kartan som kallades Grasmere.
Vi hoppades att vi skulle råka på en bensinstation med allt vad det innebär.
Men det vi mötte oss var ett fallfärdigt ruckel med utslagna rutor och rum utan dörrar.
Om övergivna städer kallas spökstäder så var detta helt klart ett spökhus.
Dessvärre behövde vi vatten.
Vi gick omkring i spökhuset och letade efter en kran, men vi hade ingen lycka.
När jag ansträngde mig kunde jag se ytterligare ett hus i fjärran, kanske kunde vi få vatten där?
En ensam bonde välkomnade oss.
Hanvar mer än hjälpsam och vi fyllde på vårat vatten.
Han tipsade även om en skogsdunge i närheten där campingen var bra.
En stund senare kommer mannen åkande i sin pickup.
Han hade med sig en termos hett vatten, brasved och en flaska diesel att tända den med.
Dessutom sa han att vi var välkomna att slå upp tältet i hans lada om vi tyckte det var för kallt att sova ute.
Jag har aldrig någonsin sovit i en lada i Idaho och tyckte förslaget lät roligt.
Dock var vi för trötta för att flytta våra tält så vi stannade i skogsdungen.
Dagen efter fortsatte vi.
Det tycktes aldrig ta slut.
Landskapet var som ett hjul och vi var hamstern som sprang och sprang, men aldrig nådde toppen.
Bakom varje krön fanns ännu ett krön som i sin ur skymde ett ytterligare ett.
Det var tungcyklat — jag älskar oftast bergspass, men de här vågorna i landskapet var stundtals psykiskt påfrestande.
Träden var sen länge borta och något som jag vill kalla bergsstäpp, eller kanske bergsöken, hade tagit vid.
Ibland drog jag i mina tankar jämförelse till Qinghaiprovinsen i Kina eller till Bolivias Altiplano.
När våra vattenflaskor en morgon bestod av solid is och tystnaden nästan var plågsam kastades jag för en stund tillbaka till Altun Shanbergen och de fem veckor jag tillbringat högt där uppe i den kinesiska vildmarken hösten 2010.
Vacker väg… Efter att vi passerat gränsen till Nevada och lämnat den lilla indianbyn Owyhee bakom oss, lämnade vi för ett tag de rullande ökenvågorna och trädde in i en mycket vacker dalgång i vars botten vägen drog fram i skarpa, ormliknande svängar.
Höga gulröda klippor vid våra sidor påminde om naturscener ur dussintals västernfilmer och mitt i dalgången flöt en vacker flod som kantades av sensommarblomster och småträd som hade tappat de flesta av sina löv.
Jag njöt att upplevelsen.
En stund senare slog vi läger vid Wild Horse Crossing.
Vi fortsatte uppför dalgången.
Isen i mina flaskor sprack av den stigande temperaturen under förmiddagen och återtog sakta sin ursprungliga form.
Under tiden skakade de ännu inte smälta isbitarna runt i flaskorna med ett ljud som från en alternativ maracas i takt med mina trampande ben.
Kanske var det en signal på att vi borde skynda oss till musikinstrumentets hemtrakter, Latinamerika — innan vintern kommer på riktigt och hotar mer än vårat vatten med is och ständig kyla.
Efter att ha forcerat det nästan exakt 2000 meter höga Adobe Pass rullade vi ner till Elko.
Vi mötte upp Michelle, våran värd från warmshowers.
Hon berättade att hon och hennes familj skulle till Idaho över natten — men att vi var välkomna att ha huset för oss själva.
De ytterst äventyrliga äventyrscyklisterna kollade på filmen Beowulf och käkade chips hela kvällen lång.
Nästa dag blev en halvdag i cykelsadeln.
Vi cyklade upp för ett pass och lämnade samtidigt Elko.
På kvällen slog vi läger i ett mindre glamouröst grustag — men utsikten var av världsklass.
Vi närmade oss nu trakter som helt klart var de mest avlägsna hittills på resan.
Strax efter Jiggs som bestod av en bar — fylld av de vanliga attiraljerna så som avhuggna djurhuvuden som prydnadsverk på väggarna.
Hur får de egentligen av huvudet från kroppen på dessa vackra varelser?
Bergen kom och några timmar senare stod vi på toppen av det 2200 meter höga Harrisons Pass.
Efter att ha vandrat omkring en stund på toppen rullade vi ner på vägen som nu bestod av sand och grus.
En varningsskylt för att vi nu närmade oss ett område med stor närvaro av zombies gjorde det hela än mer spännande.
Vi tog oss söderut via våtmarksområdets västra strand och slog läger på en riktig camping, av sorten utan personal — betala om du har moral.
Vi betalade de sju dollarna och la dem i brevlådan.
Under natten hörde vi flera gånger ylande från traktens prärievargar och denna gång kastades jag inte tillbaka till Kina eller Boliva — utan till Georgien och den natten då jag campade vid foten till bergen som utgör gränsen till Dagestan och Tjetjenien.
Fast då var det inga prärievargar som spräckte itu natten med sina fascinerande ylanden.
Då var det kusin gråben själv.
Dagen efter fyllde vi på ca åtta liter var i den lilla trailerbyn Shantytown.
Det första passet var tungt.
Högre än väntat samt så bestod det av sand och sten.
Under början av stigningen passerade island view casino expansion ruinerna av ett gammalt fort som en gång i tiden utgjort ett stopp längs den legendariska Ponnyexpressen.
Ryttarna vid postservicen var mellan 11 och 40 år och fick som mest väga 56 kilo.
En av de yngsta ryttarna var en pojke vid namn William Frederick Cody.
Pojken blev efter en undersökning år 1900 utsedd till världens mest kända person — men då hade han byt namn till Buffalo Bill och turnerade med överhövdingen Sitting Bull och prickskytten Annie Oakley.
Jag tittade en lång stund på den stenhög som en gång utgjort skydd för Ponnyexpressens ryttare och tänka att livet nog var mer spännande förr.
Ser ni Long Valley där nere?
Dock så var det betydligt mer trafik på den breda vägen än på den bortglömda ödesträcka som vi precis cyklat — men smeknamnet kittlar, gör det inte?
Nästan omedelbart träffade vi den första cyklisten på mycket länge.
Det var självaste från Makedonien.
Han är en människa värd beundran.
Inte bara för att han cyklat från östkusten till Nevada, utan för att han gjort det trots att han har amputerat sitt ena ben.
Han är faktiskt till och med den enda enbente cyklist från Makedonien jag någonsin träffat.
Efter samtalet med Dejan började vi cykla uppför Robinson Pass.
Väl uppe så var det bara att cykla ner igen.
På andra sidan den enorma slätt som tog över där bergspasset slutade låg spökstaden Ruth.
Den har en plats i litteraturens nutidshistoria eftersom en författare år 1991 stannade till i byn under sin roadtrip över den amerikanska kontinenten.
Författaren fick en aning, en känsla, av att byns alla invånare vara döda och att byns sheriff hade dödat dem.
Så nu vet ni det.
Från Nevada till Utah Fortsättningen tog sitt definitiva avstamp på Ingrid Bergmans stjärna.
Vi befann oss på gatan utanför Hotell Nevada i den lilla ökenstaden Ely.
När som jag bar ut mina cykelväskor kikade jag ner på marken för att se vilka andra namn som fanns där, inringade av en rosa stjärna vid gatuflanörernas fötter.
Kanske någon bortglömd president.
Vi hade tagit in på hotell, ett billigt sådant, tro mig, som en sorts sista utväg.
Vi hade frågat om lov att få campa på brandstationen, men de skickade vidare oss till sheriffen i grannbyggnaden.
Vi fick lov att tälta i stadsparken, men han påpekade att det var Halloween och att vi säkerligen skulle bli utsatta för barnens bus eller godis natten igenom.
Vi valde det billiga hotellet.
Vädret skulle jag vilja beskriva som ruggigt.
Mer grå moln än blå himmel.
En motvind från helvetet.
Vi drack varsin kaffe på Mac Donalds och sen ännu en på en mexikansk snabbmatskedja för att fördröja det oundvikliga.
Ingen av oss ville cykla.
Ingen av oss vill lifta.
Ingen av oss ville ödsla 20 dollar var för ännu en natt på Hotell Nevada.
Att resa ska inte vara en semester.
Man ska få ärr.
Det är då belöningarna och de värdefulla insikterna kommer.
Sen är man i stort sett i behov av semester när resan är över, men då måste man jobba.
Vi gav oss iväg.
Varje halvmil stannade vi och vilade, drack vatten och förbannade vinden.
Ely tycktes aldrig försvinna bakom oss.
Den fanns alltid kvar inom sikte och hånade oss för våra ansträngningar.
Till sist kom vi in en dalgång och bergsryggen i söder gav oss lä.
Istället klättrade vi uppför ett bergspass.
Det näst sista 7000-fots passet i Nevada.
Efter att ha nått toppen rullade vi ner på andra sidan och sökte skydd inne på vägkrogen Majors Place.
Näää… Eftersom vädret blev sämre och personalen varnade oss för snöstormar beslöt vi oss för att stanna kvar.
För fem dollar fick vi tälta på altanen på baksidan samt vara med och äta kvällsmat med de andra mer eller mindre bofasta gästerna i den tillhörande trailerparken.
Det var mörkt i lokalen.
En brasa brann i ett hörn.
På väggarna hängde bilder på fotbollslag och avhuggna djurhuvuden, vissa med solglasögon, några med cigarr i mungipan och en med tomteluva.
På andra sidan bardisken en laptop med facebook på skärmen.
Efter en frukost rullade vi ner i dalen med vinden i ryggen.
Avstånden var som vanligt hallucinatoriska.
Efter en 25 kilometer lång raksträcka svängde vägen norrut och jag passade på att titta bakåt.
Majors Place låg där uppe i den vindpinade sluttningen, inramad av torrt gul gräs och gråa klippor.
Moln hade brett ut sig över bergen och vägen ner från Connors Pass var uppslukad och borta.
Vita trombliknande armar sträckte sig från himlen till det torra gula gräset och vi tycktes bara vara timmar från att försvinna i snökaoset.
Vi kom upp för ännu ett pass — det sista i Nevada.
Snöstormen kom närmare men höll sig ännu på avstånd.
På andra sidan passet rullade vi fram till några hus som låg precis på gränsen till Utah.
Det blev en repris.
Vi stannade, drack kaffe och tältade sedermera på baksidan.
Snön föll, men lade sig aldrig till ro.
På gränsen mellan Nevada och Utah… Tältnatten 100 meter därifrån… Efter några dagar på asfalt var vi sugna på mer öde rutter.
Vi svängde av söderut, ca 20 kilometer öster om gränsen mellan Nevada och Utah.
Ni som har bilat i området vet att det inte finns något där förutom tomhet.
En halvdag senare närmade vi oss passet vid.
Det var en fantastiskdag.
Ett av resans roligaste pass.
Vit gnistrande snö låg i fickor på det utstickande, udda, ensamma silverberget och enbärsbuskar och några få träd gav samtidigt det gröna en röst.
På andra sidan berget drog nya moln in, det blev genast mörkare, och en i det närmaste hotfull stämning la sig över öknen.
Vi tog i, cyklade tills vi var trötta och till solen blev så röd som den bara blir i vildmarken, i öknar och i berg, men aldrig i städer, och slog läger precis söder om.
Marken var mjuk och fuktig men skulle bli hård som sten när nattens minusgrader väl föll.
Into the wild… Wohoo!
Foto: Helen uppför det lilla passet.
Crystal Peak till höger… Crystal Peak… Precis söder om Sevier Lake… De enorma vidderna söder om Sevier Lake… Island view casino expansion fortsatte rätt österut dagen efter.
Vädret var fortsatt kallt och ruggigt och vinden piskade oss.
När vi vid middagstid kom tillbaka till civilisationen i form av en ensam asfaltsväg i höjd med den gamla spökstaden Black Rock hade duggregn börjat falla och senare under dagen förvandlades regnet till blötsnö.
Asfaltsvägen korsade vi dock bara på bredden och några meter senare förvandlade sig den lilla grusvägen till något som hämtat ur en cykeltur genom Afrika.
Grusvägen förgrenade sig och blev mindre och till sist cyklade vi mer eller mindre off-road.
Hela tiden fick vi stanna och dra torra, döda grenar och småbuskar ur hjulen.
Mina vattenflaskor skakade ständigt loss så att jag fick stanna och åter spänna fast dem under den gamla innerslangen runt mitt frontrack.
Ödesdigra svarta moln drog in västerifrån och jagade oss och vi tvingades cykla hårdare än vad vi velat göra, men förgäves.
Snön kom över oss i tjocka blöta flingor som smälte i samma stund de träffade våra skalkläder.
Vägen bestod av ständiga kullar, som i vågorna på ett hav, och på varje krön tävlade vinden med mina egna andetag om uppmärksamhet.
Vi hoppades att varje våg skulle vara den sista med det fanns alltid en till och sen ännu en.
Strax innan mörkret föll nådde vi den stora motorväg som går mellan Salt Lake City och Los Angeles och korsade denna.
På andra sidan fanns en bensinstation med verkstad och en subwayrestaurang.
Vi slog oss ner, frusna och hungriga och åt varsin med tonfisk.
Blötsnön föll allt tyngre och vi var för trötta för att leta campingplats så vi frågade verkstadspersonalen om vi kunde campa där, och det gick bra.
De visade oss till och med till en liten maskinpark med tak så att vi fick ett visst skydd.
Inte i Afrika, utan i västra Utah… Helen är den svarta pricken precis mitt i bilden… Ja.
Jag kan inte ens bestämma mig för svenska eller dålig engelska.
Ni får leva med det.
Mitt tält på morgonen efter natten i maskinhallen… Dagen efter blev hård.
Först uppför i ett par dussin kilometer under konstant snöfall.
Underlaget bestod av allt annat än charmiga fyra centimeter snömodd.
Våra däck lämnade långa svarta svansar efter sig på marken.
Lastbilar körde om oss allt för nära och fingrarna inne i mina handskar blev allt kallare.
Ännu ett bergspass besegrades och nerfärden kunde ha varit riktigt vacker — om man nu hade kunnat se den genom det rådande vädret.
Genomblöta tog vi in på ett billigt motell i staden Richfield.
Det var resans åttonde betalda natt och det sved en aning, men att kunna torka all utrustning är skönt.
Dagen efter var äntligen himlen blå igen.
Vi hade en stigning på cirka 1000 höjdmeter upp till passet i norra delen av Parkerbergen.
Till en början såg det riktigt hårt ut.
Först förorter ut ur Richfield.
Sen några kilometer av jordbrukslandskap.
Väl närmare var det inte riktigt så brant som vi trott, men visst.
Långa perioder fick vi gå bredvid och leda cyklarna upp.
Men det var vackert.
Utahs världsberömda röda marslandskap blev allt mer närvarande.
Att cykla bergspass är ofta helt fantastiskt.
Man kan dra paralleller till tidsresor.
Inte för att ni kan cykla er tillbaka till franska revolutionen, men ni kan cykla er tillbaka till föregående årstid.
Eller till en framtida.
Det var höst i dalen, men efter några timmars trampande var vi mitt i ett vinterlandskap.
För varje kurva i serpentinvägen sjönk temperaturen och snödrivorna i vägkanten blev allt större och djupare.
Vi nådde till sist toppen även på detta 2555 meter höga bergspass och rullade halvvägs ner till byn Loa på andra sidan.
Vi campade vid några mycket vackra klippor, i en värld av rött, vitt och grönt.
Ljuset från Loa lyste upp dalen nedanför oss och den stora månen gjorde så att mörkret knappt föll i mitt tält den natten.
Det gjorde dock temperaturen.
Hur många pass har vi egentligen cyklat nu?
Jag har ingen aning.
Det är vackert och ser skönt ut — men det blev ca 11minus denna natt… Dagen efter cyklade vi in till Torrey och stannade hos vänner från cyklisternas eget soffsurf:.
Efter några dagar cyklade vi vidare och skulle komma att rulla på en väg som kanske är den allra vackraste jag cyklat på.
The highway to Zion Vi visste att vi hade ännu ett bergspass att klättra innan den riktigt roliga biten skulle börja.
Det var ett 9600 fot högt pass strax under 3000 meter som låg framför oss.
Omgivningen, undantaget de röda klipporna som trängde igenom snötäcket här och var, kunde landskapet vara hämtat ifrån en fin, kall novemberdag i norra Sverige.
Granskog skymde allt som oftast utsikten, om man inte som jag tycker gnistrande snö på trädgrenar är en utsikt i sig.
Inte kallt på samma sätt som Altun Shan-trippen och absolut inte kallt som nordöstra Turkiet i februari.
Men det var kallt.
Händerna sved och jag spände ut händerna i 90 grader från de armarna som hängde vid mina sidor och rörde axlarna upp och ner för att pumpa ut blod i fingertopparna och på så sätt värma upp dem.
Helen frågade vad jag höll på med.
Helen skrattade åt mig i en hel minut.
Frys då, tänkte jag.
Vi släppte våra bromsar och fortsatte rulla nedför.
I Boulder värme vi oss i en handelsbod och köpte varsin mugg med varm choklad.
Innehavaren påpekade att vi nog borde skynda oss lite om vi ville nå campingen vid Calf Creek.
Det ordnar sig, sa vi — det är bara fyra miles.
Det är 13 miles.
Trots vad människor sagt, trots vår karta och trots vår GPS hade vi räknat fel.
Är det något som jag har lärt mig efter nästan fem års trampande världen över, så är det att det alltid är längre.
Aldrig kortare, förutom gången som bekräftar regeln, såklart.
Helen, som nog är mer vetenskapligt lagd, grymtade bara.
Nu på senare tid börjar hon nog hålla med mig.
Hon har ju ändå bara en nybörjare i sadeln.
Knappt 30 000 kilometer.
Vi hann hur som helst inte fram till Calf Creek innan mörkret föll.
Eftersom det ju som sagt var längre.
Istället tältade vi bakom en kiosk i södra Boulder.
Ett par unga goth-tjejer gav oss tillstånd.
Undrar vad de tycker om tillvaron i mormonernas Utah?
Bredvid vår campingplats fanns ett par hus samt en enorm gul klippa som i stark grad påminde om Ayers Rock i Australien.
Dagen efter gick vi tillbaka till kiosken för att köpa frukost.
En skäggig man bemötte oss en aning tillbakadraget.
När vi skulle betala frågade han varför vi tältat i hans bakgård, utan att fråga om lov.
En pinsam tystnad föll nu över sydvästra Utah.
Vi bad om tillstånd, svarade vi.
Ett par unga tjejer sa att det gick bra att vi campade där…?
Bah, sa den skäggiga mannen.
De har ingen aning om någonting.
De kan inte lova något sådant.
Hur som helst, fortsatte han, så var det redan mörkt när jag upptäckte er och jag ville inte köra bort er.
Skratt ekade till sist mellan de gamla träväggarna i bodens inre och vi fortsatte vår resa till Panama.
Efter att vi lämnat Boulder med dess goth-tjejer och skäggiga butiksinnehavare bakom oss började en vägsträcka som jag aldrig sett maken till.
Det var kort sagt en av de absolut vackraste vägar jag över huvud taget cyklat på.
Det började som så många gånger förr med en uppförsbacke.
Väl uppe gick vägen på toppen av en relativt smal rygg med fritt fall på båda sidor.
På båda våra sidor bredde Grand Staircase-Escalante National Monument ut sig med sina i det närmaste bottenlösa kanjoner, karga berg och halvt frusna floder i dalgångar så djupa att solens strålar nästan aldrig når dem.
Med vinden i ryggen flög jag fram allt för snabbt och jag tvingades bromsa för att sträckan inte skulle ta slut för snabbt.
Alltså… det var mycket vackrare i verkligheten.
Men det var svårfångat med kameran.
Lägg märke till fallen på båda sidor… En lång snirklande nedförsbacke tog oss långsamt ner till campingen som vi hade försökt att nå dagen innan.
Väl där låste vi fast våra hojar i ett staket och började gå den dryga halvmilen fram till Calf Creek-fallen.
I vanliga fall är jag inte så hemskt inne på vattenfall — kanske på grund av att de i vissa backpackerkretsar automatiskt tycks vara kronan på världens alla naturupplevelser.
Uttjatade innan de ens är upplevda och sedda.
Men bara om de ligger utanför norden.
Det är ju faktiskt en aning komiskt att Erawan är många gånger mer känt än Njupeskär eller Tännforsen här hemma i Sverige.
Vi började gå på en sandig halvmeter bred stig mellan höga bergsklippor.
Utahs vanliga röda klippor var för jämnan närvarande.
Höstblommor i gult och blått kantade vår väg och döende löv föll från träden.
Vissa skuggigare passager var täckta av snö medan det i solen var varmt i kortärmat.
Stigen följde en liten å som slingrade sig fram genom högt vassliknande gräs.
Till sist såg vi vattenfallet och det var magnifikt.
Mitt hjärta började slå fortare och stegen ökade takten automatiskt.
Vi stod länge vid vattnet och beundrade det.
Det röda Utah… Vid vägen till vattenfallet… Vattenfallet… Uppförsbacke stod åter på menyn efter omvägen till vattenfallet.
Vi passerade Escalantefloden och började sen klättra.
Till en början var omgivningen den vanliga röda.
Sen blev naturen blekare och blekare och till sist cyklade vi genom ett ljusgrått stenlandskap.
Det var vackrare än vad det låter.
Vi nådde toppen på ett bergspass och rullade ner i hård motvind på andra sidan.
Vi slog läger i en torrflodådra och medan Helen lagade potatismos, chilibönor och majs, reparerade jag mitt tält som fått sig en törn.
Senare på kvällen brann en stor lägereld vid våra sovplatser.
På vägen upp… Strax innan sovtid… På morgonen rullade vi in till byn Escalante.
Vi hade inte mer planer än att köpa mat och eventuellt snabbkolla våra respektive email.
Det var lättare sagt än gjort.
Allt var stängt, till och med de flesta bensinstationerna och de klassiska snabbmatskedjorna.
Vi kunde inte lämna Escalante innan vi fyllt på matförrådet, så vi kunde inte göra så mycket annat än köpa varsin chipspåse i den enda öppna bensinstationen och återigen slå läger.
Det var trevligt på sitt sätt.
Vi kom ner till ett sort mellanspel på Highway 12.
Borta var de höga bergspassen och mycket av snön.
Men de berömda nationalparkerna längre västerut hade vi ännu inte nått.
Men ändå, vi njöt till fullo av naturens skönhet och närheten till det lite mer vilda och udda.
I byn Henrieville stannade vi till utanför det gamla postkontoret och läste om en av traktens gamla karaktärer: Lige Moore.
Den lokala legenden berättar att grannar till Lige Moore svor på att de sett Butch Cassidy, som för övrigt föddes bara ett stenkast därifrån, i dennes hem — flera år efter hans påstådda död nere i Bolivia.
Ett eko, tänkte jag där jag stod framför postkontoret i den lilla byn.
Ett eko från min egen dåtid.
Fyra år tidigare hade jag liftat genom de karga dalgångarna mellan Tupiza och Uyuni i Bolivia och sett hur chauffören format sina ena hand som en pistol och pekat i vägkanten.
Där hände det, hade han förklarat, och menat det rån som inträffade år 1908 och som kanske skulle bli den sista spiken i kistan för klassisk vildavästernhistorik.
Rånarnas namn var Robert Leroy Parker och Harry Alonzo Longabough, men är mer kända som Butch Cassidy och The Sundance Kid.
De blev dödade i en eldstrid bara dagar efter deras sista rån.
För vem var det egentligen som Lige Parkers grannar sett de där gångerna?
Att gamla västerns antihjältar bevisligen är svårdödade råder det ju inget tvivel om.
Fråga till exempel Brushy Bill Roberts som så sent som 1949 påstod sig vara ingen mindre än Billy the Kid.
Dagen efter min tillbakablick nådde vi Bryce Canyon Nationalpark.
Och vad ska jag skriva om den?
Att det var vackert?
Det bästa kanske var den första synen, det var inget smygande, ingen förvarning för det som komma skulle.
Utan det var rätt på.
Likt den första chockartade synen man får av al-Kazneh, Skattkammaren, efter man tagit sig genom den långa klippgången fram till nabateérnas gömda och uråldriga huvudstad Petra i nuvarande Jordanien.
Men Bryce Canyon var och är ett slutgiltigt bevis på att den gamla klyschan stämmer, den om att Moder Natur är den största konstnären.
Vi rullade genom intetsägande granskog under en evighet innan världen öppnade sig, nästan imploderade.
En slags naturlig amfiteater uppenbarade sig framför och under oss.
Otaliga röda, snöklädda jordpelare prydde dess botten 250 meter nedanför våra fötter.
Vi gick ett par rundor i parken och tillbringade största delen av en dag där.
På kvällen tog vi oss till det fina folkets hotell och njöt av en öl framför den värmande brasan i foajén.
Snart prydde leran från våra skor den säkert mycket dyra mattan.
Precis innan mörkret föll gick vi ut och slog upp våra tält några hundra meter därifrån.
Temperaturen sjönk till minus nio grader den natten.
Bryce Canyon Nationalpark… Bryce Canyon Nationalpark… Bryce Canyon Nationalpark… Bryce Canyon Nationalpark… Bryce Canyon Nationalpark… Jag har en bekännelse.
Jag kommer inte kunna cykla mellan Kanada och Panama.
Jag har nämligen liftat.
Det var i Zion National Park det hände.
En parkvakt öppnade sin parkvaktskur och sa: Verboten!
Alltså kommer jag inte ha cyklat mellan Kanada och Panama.
På grund av en verboten-tunnel.
Jag har varit förkrossad i flera veckor nu — men livet går vidare.
En bit av vägen efter tunneln… Synen på andra sidan tunneln kommer jag aldrig att glömma.
De enorma vyerna över de kilometerhöga släta klippväggarna, vägen som slingrade sig ner genom små dungar av träd med citrongula skal.
Vi kom till en korsning.
Norrut låg parkens godbitar.
Åtta kilometer senare kom vi till det fina folkets lodge.
Vi frågade om vi fick campa på baksidan.
Det fick vi inte.
Istället rullade vi tillbaka samma väg och in till byn Springdale.
Den officiella campingen var för dyr.
En trailerpark ännu dyrare.
Vi fick tillgång till baksidan.
På morgonen cyklade vi tillbaka till lodgen 15 kilometer norrut.
En vaktmästare lovade att våra cyklar skulle vara säkra under tiden vi såg oss om.
Brandstationen… Det fanns en hel del att se i parken.
Vi valde att vandra upp till Angel´s Landing.
Ett par rejäla serpentinsvängar märkte början på rutten.
Till sist försvann stigen in en bergsskreva och sen ytterligare svängar.
Den sista biten fick vi hålla fast i kedjor med bråddjup vid våra sidor för att komma framåt.
Till sist var vi framme.
Det återstod ett par hundra meters klättring upp till toppen.
Så såg det ut i alla fall.
Inte enbart för att det såg sjukt otäckt ut och inte heller för att det var så mycket turister i omlopp att man tvingades köa.
Det var mest tiden började rinna iväg och vi hade helt enkelt inte ork att fortsätta.
Vi var ju tvungna att gå ner och börja cykla och hitta en gratis sovplats.
Utsikten från denna mellanplats var hur som helst också bedårande.
Vi var nöjda ändå.
Början på vägen upp till Angels´s Landing… Utsikt på vägen upp.
En kvinna i grönt… Vi slet oss till sist från Zion… Vi lämnade till sist Zion bakom oss.
Vi rullade förbi den brandstation som varit vårar hem natten innan och rullade ut ur Springdale och slog upp våra tält någonstans i det begynnande mörkret.
Vår plan var nu att ta oss till Las Vegas så fort som möjlig.
Den planen höll i ett par dagar.
Sen blev det bom stop vid en vägskylt som skrek ut att cyklar var förbjudna.
Vi hade valt den enda realistiska vägen för att ta oss till Vegas snabbt — motorvägen.
Ingen hade dock sagt att vi inte fick cykla där.
Nu återstod därmed bara ett alternativ.
Ett vägnät som mest används av Nevadas bönder och som går i zickzackmönster ute i öknen.
Vi tog oss till en restaurang där vi genomsökte nätet efter information.
Vi hittade det vi ansåg oss behöva, fyllde upp väldigt många liter vatten var och ut i öknen vi cyklade.
Det blev ett par spännande dagar.
Vägarna var ofta mycket tungcyklade och ibland var det leda hojen som gällde.
Ett litet filmklipp från vägen till Las Vegas… Vi tog oss över en anonym bergskedja och hamnade vid ett tillfälle bakom ett stängsel då vi följde en knappt urskiljbar stig.
Vi fick ta av packväskorna och lyfta över cyklarna en i taget.
Till sist blev vägen bredare och återigen lättare att cykla på.
Strax före vi nådde den gamla motorvägen korsade vi ett fantasieggande område med mängder av Joshua trees.
Vägen till Las Vegas… När vi nådde asfaltsvägen rullade vi rätt ner till Arizona och kom att stanna där i cirka två timmar.
När vi nådde Nevada igen hade vi fått information om att det på denna sträcka faktiskt var lagligt att cykla på motorvägen.
Från Las Vegas till La Paz I detta kapitel förtäljs det om hur de tog sig från Las Vegas till La Paz och vad som hände under tiden.
Det berättas om hur de utforskade den halvö av berg- och ökenområden som utgör den latinamerikanska världens nordvästra utpost.
Det är också en berättelse om taggar i däck, trasiga pakethållare, frustration, glädje.
Och efter många års resande — en vardag i cykelsadeln.
En vardag som består i att vakna på en ny plats varje morgon och som består i att somna på en ny plats varje kväll, och att laga sin mat över ett litet gaskök och känna innerlig glädje över livet som nomad.
Det var med glädje och lättnad vi lämnade staden bakom oss.
Inte för att jag har något emot stället.
Tvärtom — allt som står ut och är annorlunda är kul att uppleva.
Men fem dagar var på gränsen till, likt allt annat i den berömda ökenstaden, för mycket.
En förmiddag firade vi vår avfärd med en utmärkt röd curry — inte grön, röd.
Den var en aning för vattnig för att få högsta betyg — men ändå helt gudomlig.
Sen rullade vi i snabb takt förbi Eiffeltornet och Frihetsgudinnan, och en sfinx i egyptisk stil som för en gångs skull inte vaktade en kungagrav — utan världens tredje största hotell och dess 4400 rum och 2000 enarmade banditer.
Där tog Las Vegas Strip slut lika abrupt som den fem dagar tidigare börjat.
Vi var åter i öknen.
Surly the Bike by night… Vi hade inget mål för dagen annat än att cykla till mörkret närmade sig och sen sova i tystnad — i just den legendariska tystnad som öknar över hela världen kan skryta med.
Det gick inte vår väg.
Istället för att fylla på nattvatten tidigt — när mörkret fortfarande befann sig på ett tryggt avstånd, valde vi av oklar anledning att strunta i den livsviktiga vätskan.
Nästa ställe låg dock längre bort än vad vi räknat med.
Vi befann oss på huvudvägen mellan Las Vegas och Los Angeles och trafiken var en enda stor slingrande varelse, en oändlig ormkropp utan vare sig svans eller huvud.
Den slingrade dock inte, halvdöd som den var.
Bilarna i ormkroppen stod stilla i en kö.
Till sist nådde vi Primm.
En ny stad i neon, ett Las Vegas i miniatyr, just på gränsen mellan syndfulla Kalifornien och det än mer syndfulla Nevada.
Vi fyllde på vatten på ett kasino med massa enarmade banditer och den ständiga neon som nu på allvar började gå mig på nerverna.
Samtidigt fick jag punktering.
Under några mindre kul minuter släpade jag min cykel från Nevada in till Kalifornien jämte den döende varelsen som slingrade sig tvärs genom staden.
Precis på andra sidan gränsen till Kalifornien, där andra lagar gäller, tog neonet slut och ett boskapsstängsel tog över.
Vi slängde över våra saker, utan att bry oss om att folk såg oss.
Vi hoppades att mörkret gav oss tillräckligt skydd.
Man ska egentligen alltid vara försiktig och se till att ingen ser en när man campar vilt.
Speciellt längs motorvägen mellan Las Vegas och Los Angeles — samma ökentrakter där de alltid gräver ner falskspelare och andra oönskade element i Hollywoodfilmerna.
Vår campingplats utanför Primm.
Nästan exakt på gränsen mellan Nevada och Kalifornien… Kalifornien bestod av samma slags rullande vågor som vi tidigare upplevt i södra Idaho och norra Nevada.
Oändliga backar av sådant slag man inte hittar i Himalaya — dessa var långa och varsamma backar i en slags mjuk variant som gör att man knappt märker att man cyklar uppför -inte förrän man tittar ner på cykeldatorn och ser att man rullar fram i endast 10 kilometer i timmen.
Himalayas backar är jobbigare och mer påtagliga.
Men dessa små ettriga kullar tog ändå andan ur oss.
De var psykiskt påfrestande på ett sätt som jag har svårt att förklara.
Himalayas backar är fysiskt jobbigare, men där ändras naturen längs med vägen oftare och man belönas ofta med en uppiggande ny vy vid varje krön eller sväng.
De oändliga ökenvågorna i sydvästra USA fick oss istället att känna oss som en ekorre i hjulet.
Jo, det är faktiskt en uppförsbacke de handlar om — även om det inte syns på bilden.
Dessutom i stark motvind… Ofta var kullarna prydda av ett vackert, säreget träd.
De första europeiska bosättarna i området var mormoner.
De hade flytt västerut eftersom de ansåg sig förföljda på grund av sina idéer om saker och ting.
När de slog sig ner i och omkring Mojaveöknen så tyckte de att de märkliga träden som växte där påminde om Jesus Kristus.
Därav namnet på trädet: Titta!
Träden ser ut som Jesus, sa mormonerna en gång i tiden.
Jag tror även Joshua Tree är en film med Dolph Lungren.
Eller kanske han van Damme.
Vi cyklade tvärs igenom Mojave National Preserve och njöt av jesusträden, vågorna, vyerna och en eller ett par spökstäder så som Cima och Kelso.
Efter att ha kommit ut ur Mojave rullade vi sakta nerför i cirka tre mil längs Kelbaker Road och passerade först en skylt som visade hur långt vi hade kvar till En stund senare kom vi till en korsning där vi svängde höger och efter bara någon minut ropade Helen något till mig och pekade på marken.
Jag var helt perplex.
Jag hade hela tiden vetat att vi någon gång skulle korsa resterna av denna mytiska väg.
Men jag hade inte reflekterat över det på månader.
Men där var vi nu.
Våra cykeldäck mot självaste Route 66.
Vägen som Steinbeck skrev om i Vredens druvor, vägen som Nat King Cole sjöng om, vägen som närmast är den amerikanska drömmen.
Eller i alla fall var.
Idag finns bara berättelserna och sångerna kvar.
Hård vind, höga vågor och långa avstånd.
På kvällen campade vi i en torr flodådra strax utanför portarna till Joshua Tree nationalpark.
Parken var inte den mest spännande jag sett — men det var ändå ganska vacker cykling på en del ställen.
Ibland var vägen kantad av kaktusskogar och andra gånger av enorma samlingar av runda stenblock — kanske en gång utplacerade av Mojaveöknens motsvarighet till den arabiska öknens fruktade djinner.
De mer höglänta parkdelarna hör till Mojaveöknen medan de lägre hör till Coloradoöknen och därav ståtar nationalparken med två helt olika ekosystem.
Så värst många Joshua Trees såg vi inte till — de var betydligt fler utanför själva parken.
Joshua Tree nationalpark… Joshua Tree nationalpark… Vi lämnade parken någon timma före solen gick ner framför oss.
Vi var för tillfället på väg rakt västerut.
En enorm torrlagd flodådra blev vårat hem för natten.
Solen försvann och lämnade över till natten och vinden.
Och inte vilken vind som helst.
Det var Santa Ana som röt.
Namnet sägs komma från spanskans vientos de Satán — Djävulens vind.
Den natten fick jag flera gånger gå upp och rätta till tältet så att det inte skulle blåsa sönder.
Dagen efter fortsatte blåsten, fast inte i lika starkt ursinne.
Vi rullade genom en slingrande tät dalgång, buskarna och sandens färg fick mig att tänka på Mellanöstern.
Eller så spelande mitt undermedvetna mig ett spratt.
Namnet på den närliggande staden var nämligen Mecca.
Fast kanske var det så ändå — att personen som en gång döpt det lilla ökensamhället i Kalifornien till samma namn som den heliga staden i Saudiarabien, en gång i tiden kommit ut ur samma dalgång som mig och med tankarna i Mellanöstern.
Vi får aldrig reda på vilket.
Den här natten kom Vientos de Satán… Sprickor i flodbottnen… Vi lämnade Mecca bakom oss och längs Salton Seas norra och sedermera östra strand rullade vi ner i ett tätbebyggt område nära den mexikanska gränsen.
Staden var El Centro och där stannade vi i två nätter hemma hos en cyklande gymnasielärare.
Sen bytte vi land.
Först höll vi på att inte komma in i landet eftersom vi var tvungna att betala en slags avgift på banken.
Men eftersom det var söndag var banken stängd.
Till sist visade det sig dock att vi fick komma in i landet på ett villkor: betala visumet innan ni lämnar Mexiko!
Den första glimten av Mexiko fick vi form av staden Mexicali.
Stor, annorlunda, livlig, och enligt vissa röster mer eller mindre livsfarlig.
Kartellerna ligger i krig.
Tijuanakartellen mot den än mäktigare, än våldsammare Sinaloakartellen, mot Guadalajarakartellen, och så vidare.
Mexikos namn är besudlat.
Och värst av alla städer är Ciudad Juarez.
Enligt ihärdiga rykten världens farligaste plats, bortanför regelrätta stridszoner.
Stadens hundratals, kanske tusentals, olösta kvinnomord vittnar om att det stämmer.
När vi lämnade Kanada för Montana och berättade om våra planer för den skäggprydde amerikanske gränsvakten varnade han oss.
Vi tog ut några tusen pesos från en bankomat innan vi cyklade ut ur staden.
Efter cirka sju mil stannade vi för att fira övergången!
Tyvärr kommer jag inte ihåg om vi skålade i Corona eller Pacifico.
Gott var det oavsett.
Efteråt trampade vi ytterligare några mil innan vi slog upp våra tält några hundra meter från asfaltsvägen.
De första dagarna flög vi fram tack vare stark medvind.
Dag nummer tre i det nya landet nådde vi den första turistbyn vid namn San Felipe.
Amerikaniserad skulle en del beklaga sig.
Och visst stämmer det.
På samma sätt som till exempel Mecca i Kalifornien var mexikaniserad.
Det är så det ser ut i världen numera.
Det är inga konstigheter.
Men en del verkar upprörda när det är just amerikaner som flyttar på sig.
Helen fotograferar resans första Carnegiea gigantea… Vi nådde åter havet… Vi fortsatte söderut längs kusten.
Ibland befann vi oss vid Cortezhavets omedelbara närhet och ibland högre upp i bergen.
Vattnet var extremt blått.
Och i kombination med de karga bergen och öknen som gick ända ner till vattnet liknade jag området många gånger med sydkusten i Jemen och Oman.
Kulturerna i sig har väl inte så värst många likheter, men naturen kunde ha varit tvillingar.
Det var mycket vackert.
Vi passerade Puertocitosen liten by som kunde ha varit mysig, vacker och betydligt mer välmående.
Vi var överens om att någon mäktig person i trakten också måste ha varit ytterst inkompetent, för att inte ha lyckats ge den lilla byn i den sagolikt vackra bukten med det klarblå vattnet en livsviktig vitamininjektion.
Jag hade lyckats med de förutsättningarna.
Puertocitos var istället den mest deprimerande håla vi såg under våra tre veckor på Baja California.
Strax efter började en av denna resans hårdaste vägpartier.
En grusväg med västafrikansk standard.
Djup sand, tvättbrädesgupp, elaka taggar och vassa stenar som i det närmaste slet sönder våra däck.
Helens ena pakethållare gick skakade sönder.
Det var vackert — som alltid på halvöns östra sida.
Men vi var för trötta för att njuta av det.
Glada mexikaner i pickupbilar, minibussar med solbrända surfare från Kalifornien, enstaka seriösa overlanders och pensionärer från Montana och Idaho som enligt rykten inte alls är glada i Barack Obama.
Det var en satans blandning.
Att cykla i sand är kul!
De hittade inga vapen.
Jag frågade om vi kunde få lite vatten, och deras reaktioner blev oroliga.
Antagligen hade de fått order att under inga omständigheter lämna posten.
De frågade om de kunde fylla på en av våra tomma PET-flaskor med Coca-Cola istället.
Det går himla bra, svarade jag med kroppsspråk och några enkla spanska fraser.
Det jag senare inte förstod var varför soldaterna inte berättat att det fanns en affär bakom nästa krön.
Jag fick lite dåligt samvete över att ha tagit emot deras Coca-Cola… De var överlag vänliga och gjorde bara sitt jobb.
Inte som de syriska soldaterna i vintras som utan egentlig anledning tvingade ner mig på knä och siktade på mitt huvud med automatvapen från mindre än en meters håll.
Då föredrar jag Coca-Cola.
Efter att vi passerat det välkända Coco´s Corner, där en man utan ben sålde öl till alla som ville ha, kämpade vi oss åter fram till asfalten och svängde vänster.
Omedelbart kom vi in i ett fantastiskt vackert område precis söder om Laguna Chapala och slog läger.
Fast mörkret kom ville jag inte gå in i tältet utan jag satt på ett stort stenblock och tittade på alla växter i månskenet.
Den stora favoriten bland Bajahalvöns myllrande växtliv blev Fouquieria Columnaris —.
En högt men smalt träd vars hela utformning påminner om väldiga tentakler som reser sig svajande ur ökensanden.
Tentaklerna kan bli upp till 20 meter höga.
Be en serietecknare rita en planta från en planet i yttre rymden och han kommer att kladda ner något som liknar Fouquieria Columnaris.
Det var på det hela taget ett fantastiskt kul planta och jag blev alltid på bra humör när den dök upp.
En annan favorit var den jättelika Saguarokaktusen Carnegiea giganteasom har följt vår väg relativt troget i mer än tusen kilometer.
Den sistnämnda kunde dock vara på dåligt humör och ha taggarna utåt, vilket efterhand frambringande en viss irritation mellan växtgiganten och våra däck.
Tyvärr har jag nog var mer inkompetent än vanligt eftersom jag inte hittar några rättvisa bilder på växterna på mitt minneskort.
Men jag länkar, enligt önskemål, till Wikipedia.
Det vill säga den västra sidan.
I öster cyklade man antingen nära havet eller uppe i bergen, eller både och.
Ofta i skogar av kaktusar och med mycket djurliv omkring oss.
Vid ett tillfälle såg vi ett stort stim delfiner, en annan gång skrämde vi iväg ett sjölejon som låg och solbadade i strandkanten som om han vore en turist på Sunny Beach.
I luften flög många olika fåglar.
Praktfregatten stod ut lite extra genom att påminna om en uråldrig flygödla med dess vassa, kantiga former.
De sköna, loja pelikanerna var en annan av mina flygande favoriter.
Vid ett tillfälle lånade vi en kajak av en amerikanare vars strand vi bodde på i två nätter och studerade dessa varelser så nära som de lät oss komma.
I det klarblå vattnet under oss simmade det samtidigt stora stim av gulsvarta småfiskar.
De mexikanska flygfäna vände ryggen till mig!
Utsikten från mitt tält en tidig morgon vid Cortezhavet… Vi passerade Guerrero Negro som var relativt ointressant innan vägen åter svängde österut och vi närmade oss de mer intressanta småstäderna Santa Rosalia och den än mindre Mulege.
Efter att ha cyklat längs med östkusten under en dag närmade vi oss Loreto där vi unnade oss ett billigt hotellrum en natt Tack för donationen — ni vet vilka ni är!
Prydligt och vackert och mysigt.
Jag hade inte haft några problem med att stanna några dagar till, men så blev det inte denna gång.
Världen är enorm, rastlösheten likaså, plånboken mindre.
Nu med halvöns slutmål i tankarna: La Paz.
Vägen dit började med fyrahundra höjdmeter uppförsbacke.
Den var vacker och kul att cykla.
Det enda felet med den var att vi inte hann upp innan mörkret föll.
I tio kilometer hade vi letat boende i den torra flodådran nere i dalen eller bakom ett par buskar.
Men kombinationen stup på ena sidan, bergvägg på den andra plus diverse onödigt trams som höga stängsel och några få hus hittade vi inget.
För första gången på mycket länge var vi tvungna att verkligen leta efter en tältplats.
Vi var dock säkra att vi skulle hitta en plats väl uppe på det krön som närmade sig snabbt, trots en hel del mil i benen från dagens cykling.
Väl uppe på krönet svängde vägen och fortsatte uppåt längs sidan på ännu en sluttande bergvägg.
Helt omöjligt att tälta där- om vi inte gjorde det ovanpå det rostiga gamla skyddsräcket som någon myndighet måste ha satt upp någon gång i forntiden.
Vi ville bara försvinna in i busklandskapet, men var tvungna att vänta på att ett par vägarbetare skulle packa ihop och åka hem.
Vi vilade i diket och såg oss omkring.
Svarta kaktussiluetter tornade upp sig mot den blodröda solnedgången i väster.
Molnen på östra sidan hade istället tagit sig en rosa nyans.
I norr och söder en mix av de två.
Vi hade hittat en sovplats.
Och våra cykelväskor var fulla av god mat.
Vad behöver man mer?
Sierra de la Giganta… Natten kommer….
Vi hade nått toppen på det högsta, men ändå lilla passet i de magnifika Sierra de la Giganta.
Kanske var den dagens cykling den allra bästa av de 1500 kilometer vi gjorde på Bajahalvön.
De sista dagarna var inte trista, men inte heller högklassiga.
Först tog vägen oss tillbaka till ett odlingslandskap i väster innan vi åter svängde österut och den sista timmen den sista dagen cyklade vi runt La Pazbukten och nådde därmed slutet på vår tid på Bajahalvön.
Waterworld Mitt förhållande till havet är tudelat.
Det är värd all respekt på grund av dess enorma storlek och ibland bistra humör.
Men ibland inbillar jag mig havet som melankoliskt.
Och att det dessutom smittar av sig.
Därför har aldrig havet och kusten blivit någon favorit hos mig.
Generellt tycker jag berg och öknar är betydligt vackrare och mer greppbart.
Jag vet inte varför jag känner så.
Men en italiensk polare som jag cyklade genom Sudan tillsammans med sa att man alltid är mest förankrad i det område där man en gång gjort sin första stora resa.
För mig var det Marockos berg.
För Alessio var det norra Kenya.
Långt bort från havet.
År 2002 — flera år efter min upptäckt att havet utstrålar melankoli — bordade jag en segelbåt i Smögens hamn med karibiska St Lucia som mål.
Efter att båten flera gånger gått sönder och jag drabbats av Sjösjuka Severé insåg vi att vi inte skulle hinna över Atlanten under året.
På grund av att båten gick sönder — inte min sjösjuka.
Därmed en nödvändig övervintring på grisfesternas Gran Canaria.
Jag tackade för mig och hoppade av redan på öarna utanför Hollands kust och fortsatte sedan en oplanerad schizofreniliknande soloresa genom tre kontinenter.
Med denna strapatsfyllda resa i något som när färsk minne var det med tveksamhet jag en dag sa till Helen: Ska vi försöka segla över Cortezhavet?
Exakt när tanken kom till mig kommer jag inte ihåg.
Kanske var det under en av de gånger en kaktustagg penetrerat mitt däck och jag antagligen muttrat att ett miljöombyte definitivt vore på sin plats — melankoliskt hav eller inte.
Ni vet hur Bajahalvön ser ut.
Man måste ta sig över havet om man inte vill åka tillbaka samma väg.
I vår värld fanns det bara två sätt: Färja eller segelbåt.
Vi anlände till La Paz en tidig morgon och det första vi gjorde vara att cykla ner till segelbåtshamnen.
Dessutom talade Helen in ett meddelande på hamnens VHF-radio.
Dagen efter cyklade vi ner till hamnen och gjorde om proceduren.
Men på kvällen den den andra dagen fick vi ett e-mail ifrån Kevan från Nya Zeeland: Vi var välkomna ombord på den 42 fot långa Alex 2.
Och det var snabba tag.
Klockan 09:00 dagen efter bar det nämligen av ifrån La Paz hamn.
Jag inspekterar båten nere i hamnen i La Paz… Vårat hem för en vecka!
Minnen från 2002 års segeltur flimrade de första timmarna förbi.
Babord och styrbord, fendrar och knopar, segel och mast.
Vädret var dock betydligt bättre denna gång.
Att Alex 2 dessutom hade en autopilot gjorde det hela än lättare.
Till en början styrde vi norrut — ut ur La Pazbukten och sedermera genom ett relativt trångt sund där det under ett par timmar blev en aning vingligt.
Vi turades om att styra under de få gånger då inte autopiloten var påkopplad samt då en mindre justering av kursen krävdes.
Ibland kopplades dock autopiloten av utan egentlig anledning och då skulle vi snabbt styra tillbaka båten till en förutbestämd grad med hjälp av den manuella kompassen -och sen åter koppla på autopiloten.
Andra saker vi skulle hålla reda på var vinden: skulle den ändra riktning eller öka alltför mycket så skulle vi hämta Kevan för att hissa eller reva något av seglen.
Vi skulle även hålla koll på att två mätare som visade oljetrycket i motorn inte sjönk eller ökade för mycket.
Men vår viktigaste uppgift var att upptäcka skepp som närmade sig.
Detta gjorde vi främst genom att ständigt rikta en viss uppmärksamhet mot horisontens alla väderstreck, samt regelbundet kolla radarn.
En annan uppgift var att svara i radion om någon anropade oss de gånger Kevan inte kunde svara i egen person.
De som oftast anropade oss var en annan båt vid namn El Tiberón som vi seglade tillsammans med.
Rep, båt, bensindunkar, cyklar och Cortezhavet… Nattskiftena var kanske det bästa på den veckan vi tillbringade på Alex 2.
Det var framförallt på grund av dem som Kevan ville ha oss ombord.
Han skulle få i alla fall några timmars sömn på så sätt.
Vi arbetade i tvåtimmarsskift.
Helen i två timmar, jag i två och sen Kevan i två.
Och så rullade det på i ungefär tolv timmar.
På dagen delade vi upp oss lite mer på måfå.
Mörkt vatten åt alla håll.
El Tiberón var den enda ljuspunkten under himlen.
Oljetrycket bra, inget okänt objekt på radarn och vinden kom fortfarande från rätt håll och kamrat autopilot styrde.
Jag kunde slappna av.
Med händerna kupade runt en kopp kaffe lutade jag huvudet bakåt och tittade upp mot masten.
Fregattfåglar försökte landa på toppen men lyckades inte.
Vinden hördes i seglen.
Det var stjärnklart och Jupiter lös ovanligt starkt.
Jag tror vinden vänder… Har du Kevan där?
Keven skulle precis gå på sitt pass och tittade yrvaket upp på mig nerifrån båtens inre och tog över radion.
Jag blev en aning lättad.
Att prata engelska sjötermer över en knastrig komradio mitt i natten är inte riktigt min grej.
Minuterna efter sa Kevan att jag skulle dra i ett rep medan han släppte efter i ett annat.
Exakt hur vi justerade seglen vet jag tyvärr inte.
Men antagligen var orsaken till justeringen att vinden hade vänt.
Det var i alla fall vad den knastrande kvinnorösten i mörkret påstått.
Den inte så gamle och havet.
En annan gång hade Kevin en på kroken — men den slet av linan… Dagarna var heller inte fy skam.
Cortezhavet tycktes vimla av liv.
Enorma havssköldpaddor flöt förbi i otroliga positioner, halva kroppen över ytan och halva under, med sköldpaddsarmarna åt alla håll.

Island View casino floor, Gulfport, MS


1 2 3

casino luxembourg residence (8 min), quality: 78%, likes: 574, views: 98472.. treasure island Tjäna Pengar Casino Roulette casino in vegas Online slots casino. casino expansion slots travian hommerson casino den haag openingstijden.


COMMENTS:


24.02.2018 in 18:03 Zoro:

Svar: Jag spelade för första gången i Las Vegas, sommaren 1968... blackjack på ett sätt som de förstår (en gång i tiden skötte jag en framgångsrik blackjackskola i New Jersey).. Casinos set the rules and offer blackjack games to the public.



27.02.2018 in 03:25 FantasticPro:

free. olds download. free arcade. free games mmorpg games xbox. free download game buat hp cross g10t; free online slots games for fun no download. elektricitet eller player play fifa you 14 xbox on do online 2 how one.



01.03.2018 in 06:11 RuthlessSlayer:

Ny mjukvara för spel på roulette Utvecklaren ansvarar inte för vinster eller För Mac ::: Köp och ladda ner Games verktyg.



11.03.2018 in 14:24 RuthlessSlayer:

Most efficient app for vocabulary building rather it's a vocabulary builder game. Designed for exams like CAT ,MAT , GMAT , GRE , SAT , SSC,.



17.03.2018 in 22:06 HardCoreGamer:

Gamble online casino video game console play flat web site vector gambling concept. Roulette poker card chess checkers domino bowling billiards.



20.03.2018 in 22:01 Maniac:

Wits & Wagers Deluxe Edition is the same game you know and love, but now. The felt betting mat and different payout odds will make you feel like a Vegas.



21.03.2018 in 22:38 Ronin:

Spela i vårt Casino Online med stort utbud av roliga spel och hög återbetalning. Bra välkomsterbjudanden och heta. Alla Live Casino; A-Z. Svensk Roulette.



28.03.2018 in 23:06 Shooter:

Spela gratis online flash Tablet pc rum dekoration spelet.. Good Game Empire. Good Game Big Farm. Good Game Poker. FAMILY BARN. Dreamfields.



06.04.2018 in 17:06 HardCoreGamer:

binballwizard.com מדווח למבקרים על נושאים כמו Free to Play Strategy Games, Pinball. football games, Fun Online Strategy Games and Y8 com free online games.



16.04.2018 in 02:21 WarHawk:

Bet on Football - World Cup competition on Expekt. See our odds, tips, results and ranking!. Spanish Copa del Rey 1; English National League 192



26.04.2018 in 05:23 RuthlessSlayer:

Läs vår guide till netents Aloha cluster pays slotspel online. Läs allt du behöver veta om de olika spelen när du spelar på online casino i denna utförliga guide.




Total 11 comments.